Till Phil Ochs, min barndomshjälte

Jag hörde mycket på Phil Ochs när jag va liten och han va mycket mer min hjälte än va Dylan nånsin blev, för Dylans låtar må ha varit soundtracket till mina tonår men Phils låtar va soundtracket till min barndom. Senare läste jag en bok jag fick låna av Brian Kramer (i smyg för han hade lånat den av Izzy Young och hade egentligen lovat att lämna tillbaks den direkt), en biografi över Phil. Han var antagligen manodepressiv, eller bipolär som det heter numera. I en bransch som hans va det väl ingen som tyckte att hans maniska perioder va nåt problem, då jobbade han ju dygnet runt. När han va deprimerad syntes han inte för världen. På väg ut ur en depression hängde han sej hemma hos sin syster, som han då bott hos ett tag. Jag tyckte så synd om honom.

Hans liveplatta från -65 är förvisso inte inspelad så himla mycket live men det gör inget, den är väldigt bra ändå, och oerhört rolig. Han va för jävla rolig, vass men ändå alltid med stil. All The News That's Fit To Sing är en enorm platta det med, men störst är ändå Pleasures of The Harbor, där det enda som kanske inte känns helt rätt är den vilda versionen på Crucifixion med sitt mycket moderna orkesterarr. Nu i efterhand då vi har framförallt en fantastisk livetagning med bara Phil och en gitarr känns den som ett antiklimax på en skiva som i övrigt kanske är den bästa inspelningen för sin genre från 60-talet.